BOSNIEN och bosniernas rötter
BOSNIEN och bosnierna, S. Kadric
Bogumilerna i Bosnien (gravstenor)
Det är inte ovanligt, att en del folk får namn efter det geografiska område de bebor och det är heller inte ovanligt, att de som vill beröva ett folk dess namn, börjar med att tillskansa sig detta namn.
Det är inte ovanligt, att demografer karaktäriserar ett folk efter det område de besitter - det omvända äger också rum. Således har Bosniens geografiska rum och dess karaktäristika skapat en stor del av folkets särart.
Bosniens geografiska område har, historisk sett, ofta ändrat gränser från Istrien till Kotor och långt in i det nuvarande Serbien. En del bosniska kungar har även härskat över Serbien (kung Tvrtko I, Nemanjics legitime tronarvinge) men idag kan man säga, att området ligger och alltid har legat mellan floderna Sava i nord, Una i väst och Drina i öst.
Bosnien bildar en naturlig bro mellan de adriatiska och de mellaneuropeiska områdena, två områden som historiskt alltid varit särpräglade.
I synnerhet längs floderna Bosna och Neretva har en ström av idéer och varor byggt en bro mellan dessa två världar. Bosniens guld, silver och andra metaller har genom de sista två årtusendena varit grund till många krig och erövringar, där såväl fenicier, greker som romare deltagit. Bosnien har genom historien bebotts av många stammar. Några av dem bedrev krig mot romerska riket redan år 171. Hur långt ligger Bosnien från Rom? Det andliga livet låg nära de andra indoeuropeiska folkens, grekernas, romarnas, germanernas, persernas, vikingarnas o s v.
Livet var på den tiden underordnat naturen så även det andliga livet. Oförmögna att förklara naturfenomenen började människan att tro på övernaturliga krafter och värste Gud förbunden med himlen och därtill flera gudar av båda könen. Den högsta guden var mycket hårig och hade ben och horn som en get. Den hette Silvan, precis som Silvan i den romerska mytologin eller Pan i den grekiska. Silvans kvinnliga motpart var jakt, natur och djurgudinnan Diana (Thana). Bilder och statyer av Diana återfinna överallt i Bosnien, särskilt i den centrala delen. Illyrierna trodde på féer och skogsnymfer, som de ansåg vaktade berg, källor, floder och grottor. De avbildades som unga avklädda flickor under lek och dans Silvan är ofta i närheten och spelande på ett instrument. Man har räknat ut att folket i Bosnien trodde på mer än 40 sägner och hade 52 gudar. Idag finns det över 300 minnesmärken i Bosnien som vittnar om Illyrernas tro.
År 78 fKr erövrade Romerna Bosnien, men folkets nära anknytning till naturen förblev densamma.
Romerna var inte på långt när så hemska erövrare som hunnerna, avarerna, tatarerna och slaverna, som skulle komma det följande århundradet.
Likväl startade folket ett uppror som skulle vara i fyra år och var anfört av Boton och Pinez. Staden Vares var centrum för upproret. Romarna blev tvugna att använda 15 av de 25 legioner som hären bestod av. Kejsare Octavian berättade i Rom att upproret hotade riket. Upprorsledarna Boton förklarade: ”Ni har inte sänt oss en här utan vargar”. Ockatavian blev så betegen i Botons klokskap och tapperhet att han lät honom leva och behöll honom i staden, vilket var ganska ovanligt i Rom.
Ännu en detalj från upproret är bemärkansvärd. Då folket i Bosnien förstod att de skulle förlora slaget begick de kollektivt själmord. Först satte de staden i brand. Därefter sprang kvinnor och barn in i elden och männen dräpte varandra inför ögonen på förbluffade 0ch beundrade romerska soldaterna. Men om hela sanningen skall fram, så skall det också tillfogas att en del av de upproriska hade förrått deras sammansvurna och hjälpt romarna - de fick så småningom sitt rättmätiga straff. Det romerska riket föll i slutet av det femte århundradet och Bosnien blev skådeplats för nya erövringar och erövrare, vilda stammarna av hunner, avarer, slaver och andra. Den lokala befolkningen gjorde motstånd, men drog sig vid ett tillfälle tillbaka till bergen. Spåren av dem blev nästan utraderade på slätterna och i delarna, men de bosniska bergen gav dem skydd. I det sjunde århundradet kom slaverna och erövrade det mesta av Bosnien förutom kustområdena och bergen där den infödda befolkningen hade dolt sig. Slaverna och avarerna kom i kontakt med den gamla europeiska kulturen för första gången. De började också blanda sig med den ursprungliga befolkningen och på så sätt skapades den antropologiskt särpräglade befolkningen från dessa områden. Människor som ägnade sig åt kroppsarbete och var utrustade med speciellt kraftigt utvecklade muskler. Mentalt var detta folk annorlunda än sina grannar. De hade ett annorlunda förhållande till underdånighet, var mycket modiga, mycket ärliga och godmodiga. De betacknades som ”de goda Bosnierna”.
Begreppet Bosnien och Bosnier är slaviserade former av det romerska namnet för landet Bosana eller Bosina.
De omkringliggande territoriernas folk namngavs av områdenas namn, Serbien och Kroatien. Bosnierna gjorde inte så. Detta tyder på att de nykomna slaverna assimilerats av ursprungsbefolkningen. Detta till skillnad mot serberna och kroaterna som var organiserade som klaner, inte som folk.
Bosnierna däremot hade kvar sitt organisationsmönster från senantiken. Det förklarar också varför ursprungsbefolkningen i Bosnien vid maktkonsolideringen efter slavernas erövring, behöll sin regionala indelning (med vissa ändringar)
Den bysantinska historieskrivaren Porfirogenet använde i mitten av det tionde århundradet namnet Bosnien och alltsedan dess har det blivit använt även om i olika former: Bosnium, Bissena, Bossena, men omisskänneligt detsamma. Bosnien har behållit sitt namn för land, flod, folk och språk fram till nyligen.
Kristendomens intrång i Europa utrotade den gamla paganska tron, i början av det elfte århundradet, men man påverkades av det herrskapet till en speciell form för kristendom, den bosniska kristendomen, eller det bosniska kätteriet.
Bosniska rötter skall förstås som en blandning av illyrisk och romersk kultur och tillika tätt knuten till de folk som befann sig i området: serber, kroater, montenegriner, italienare, österrikare, turkar m fl. Hade man följt det logik att ett folk äntligen kan få namn efter det geografiska området det befinner sig i, eller att ett område kan få namn efter det folk som bebor det, så kunde man ha undgått det fel som begicks man ha undgått det fel som begick i den jugoslaviska grundlagen 1974: då blev det nämligen fastslaget ett folket i Bosnien skulle benämnas, kroater, serber och muslimer. Detta visade sig senare vara en förberedelse för folkmord på ”muslimer” som ju rent logiskt skulle ha burit namnet bosniaker. De var i besittning av landet Bosnien redan 1864, egentligen tidigare, då det osmanska riker erövrade landet och byggde sitt kejsardöme på uppfattningen om likheter i religionen. Olikheter i uppfattning, speciellt vad gällde rätten till det bosniska territoriet, undanträngdes.
